Primavera Sound 2013 - dag 2

Det är fredag och andra dagen på Primavera Sound.

Solange

Det är fredag och andra dagen på Primavera Sound. Det är lite kallt och väldigt, väldigt blåsigt. Besökarna ser mer ut som om de är klädda för ett vildmarksäventyr på Island än för en festival vid stranden. Vi försöker värma oss när vi tar plats framför Pitchfork-scenen i väntan på vår första spelning med Solange! Vilken spänning! Och slutligen står hon där!

En liten tjej i svarta läderbyxor kliver ut på scenen. När hon börjar sjunga är det svårt att tro att den enorma rösten verkligen tillhör henne. Hon tog med sig ett helt liveband över Atlanten och de utstrålar alla samma 80-talskänsla. Solange har på sig en kort neongrön läderjacka och hennes dansrörelser påminner om något mellan MJ och en ung Whitney. De fokuserar på hennes senaste album “True”, men visar också hur en soul-låt från det första albumet fortfarande passar in i dagens sound. Hon är så säker på scenen och verkar genuint glad över att vara här. Stämningen är helt och hållet positiv, men när det är dags för “Losing You” behöver hon vår hjälp. “Jag vill bara be er om en sak: Varför inte stoppa undan kameratelefonerna? Låt oss försvinna in i musiken tillsammans, här och nu”. Och det är precis vad vi gör. Hela Pitchfork-scenen gungar, svänger och rör sig till rytmen – och det finns inte en enda telefon i sikte. Hon sjunger om hur “some things never seem to fucking work”, men du – den här spelningen fungerar så otroligt bra! Tack Solange, det var precis vad vi behövde.

Breeders

Jag tycker det ska bli otroligt kul att se Breeder spela “Last Splash” och faller in i en liten tonårsgalopp när jag närmar mig scenen. Och ja, det blev en turbulent upplevelse. Men tyvärr inte på grund av musiken. Barcelona visade klart och tydligt att det är Spaniens blåsigaste stad i kväll, vilket oturligt nog påverkade ljudet rejält. Det var som att trycka på fördröjningsknappen i Garageband, men utan att producera ett spännande ambient-liknande ljud.

Det är ett nöje att se Kim och Kelley vara tacksamma och göra sitt bästa för ge tillbaka till publiken framför den imponerande Primavera-scenen, men det är tio år för sent. Jag vänder mig om och tittar på publiken. Nästan alla är i 30-årsåldern precis som jag. De flesta är upptagna med sina Instagram-konton –#jagochmittfavoritnostalgibandthebreeders – eller försöker tända en cigarett i den milda orkanen. Men fokus är någon annanstans – vi tänker på när vi träffade vår första kärlek, när vi spelade biljard på en dejt eller när vi körde hela kvällen för att se den perfekta solnedgången (Cannonball eller Sunset var mina surfrock-favoriter om ni undrar). Det är så vi kommer ihåg Breeders. Inte som ett Sheryl Crowe-coverband med hemskt ljud, när alla hipsters egentligen vill dansa till Solange 200 meter bort vid stranden.

Jag älskar er Breeders, men ni får mig att känna mig lite deppig.

Blur och Jesus and Mary Chain

I kväll ska vi återförenas med de gamla godingarna Blur och Jesus and Mary Chain. De spelar båda på Heineken-scenen med några timmars mellanrum. Och de här banden är som täcken som vävts av tonårsdrömmar för mig. I dem ser jag mina gamla förhoppningar, mål och alla skrämmande misstag jag gjorde på den tiden. De är formade av en annan tid. Och medan Blur lyckas vara nästan lika engagerande som när det begav sig, är det inte lika lätt att hitta tillbaka till den gamla känslan med de skotska bröderna Reid. Det räcker inte alltid med nostalgi. Tyvärr.

När JAMC skriker “I wanna die just like Jesus Christ” känns det mer som ett trött försök att skaka liv i en gammal karriär framför det där stora upplysta korset på scenen än något annat. Men Blur känns fortfarande viktiga på något sätt. De berör mig fortfarande och jag inser hur kul det måste ha varit att sätta ihop spellistor för den här turnén. De har så många briljanta poplåtar och det är något som blir väldigt uppenbart ikväll.

Neurosis
Ja, det här är ett av mina favoritband och förväntningarna är höga. Neurosis har så att säga “alltid” funnits, men deras sound har gått fram och tillbaka i fansens medvetande. Det är lite märkligt, men det har alltid handlat om Scott Kellys sinnestämning. När han varit lyckligt, har vi varit superlyckliga.

Men att lyssna på Neurosis live är det enklaste sättet att känna sig fri. Det är som att gå till en punkbar i Rio de Janeiro. Man sparkar av sig skorna och lyssnar på Jesus eller Allah. Scott skriker ut sitt magont och “låtarna” Black and Empty för de ensamma spanjorerna som offrat sina studielån för att vara med på Primavera Sound.

Jag somnar med en bastrumma i magen. Så mycket bättre än något av de “professionella banden” – alias
M e t a l l i c a. Och ja, turnémanagern ringde mig efteråt för att kolla om jag gillade konserten och gissa vad jag
sa? Jag sa – du har valt världens bästa man att gå till sängs med. Hon svarade med tystnad och la på. Det är vad jag kallar ömsesidig kärlek.

The Knife
The Knife intar äntligen scenen kl. 3.10. Det känns sent den här kalla och andra kvällen på festivalen. Många har redan lämnat området. Men för oss andra är det ett måste att se The Knife! Och det finns en stor och kärleksfull publik på plats för att välkomna dem. I början låtsas en grupp människor att de spelar på sina live-instrument, men efter ett par låtar slutar de låtsas och börjar dansa istället. Och FÖRESTÄLLNINGEN börjar. Om någon kände sig lite trött innan så är det snabbt bortblåst med hjälp av dansarnas energi och den rytmiska musiken. Man befinner sig i rörelsen, fångad och för andra gången samma kväll tänker jag på 80-talet medan jag dansar lite för mig själv. På scenen är det mörkt och mytiskt. Karin Dreijer sitter vid pianot och sjunger, och dansarna rör sig simultant i sin break dance-inspirerade koreografi i vad som känns som en scen från en gammal musikvideo. Men jag skulle aldrig säga att deras musik låter retro. Det är något helt annorlunda och man får känslan av att man är på rätt plats vid exakt rätt tillfälle. Precis där allt händer, och jag tror att det är precis vad de ville få oss att känna. Magiskt!

Torsdag, 30. Maj 2013