Primavera Sound 2013 - dag 3

Primavera Sound dag 3

Thee Oh Sees
Vi kom nyligen tillbaka från en resa till Austin, Texas dit vi åkte för att se lite livemusik på SXSW. Ett av banden var Thee Oh Sees som vi såg spela på Hotel Vegas varje kväll. Jag känner mig som ett Justin Bieber-fan där jag står längst fram i publiken hela veckan. Men det är omöjligt att inte rodna. John Dwyer är söt som fan, en förbannat begåvad musiker och faktiskt en riktig förebild. Alla band som han har varit med i, (Coachwhips, Pink and Brown, Landed, Yikes, Burmese, The Hospitals, Zeigenbock Kopf, Sword + Sandals) har varit konstiga men bra. Snälla John, bli inte rastlös nu. Stanna hos Thee Oh Sees för alltid.

En tonåring ramlar över staketet längst fram och en stor kille tar direkt tag i hans huvud och sätter ner honom på marken. Bandet
slutar spela, det här är inte Titanic. Dwyer säger “HALLÅ, GÖR INTEMOT ETT BARN!” Problemet är att killen inte förstår engelska, så han fortsätter misshandla tonåringen och bandet blir tyst igen. Dwyer säger “MEN SERIÖST MANNEN!” och man kan känna hans frustration. Här står vi – 5 000 personer vid havet, gör det vi älskar och råkar ut för en idiot som försöker klå upp en liten unge istället för att göra sitt jobb.

Showen fortsätter med den där klassiska Thee Oh Sees-känslan. Var det någon som råkade trycka på pitch-knappen? Mina fötter rör sig snabbare och snabbare, och plötsligt dansar jag som i en Fatboy Slim-video. När Minotaur avslutar showen, efter att bandet fått reda på att de har mer tid att spela, hör jag Wu Tang Clan någonstans långt borta. De är ett bra exempel på allt som Thee Oh Sees inte är.

Phosphorescent
Senare går Phosphorescent upp på scenen för att underhålla alla Will Oldham-fans på Primavera. Senast jag såg Matthew Houck uppträda på
den här festivalen hade han med sig ett storband, vilket gav uppträdandet en jazzig känsla. Den här gången har han en mindre uppsättning, vilket passar honom bättre. För gamla Phosphorescent-fans är detta en sann fröjd. Man spelar alla hits och Matt uppmuntrar oss att sjunga med till de flesta av dem.

Publiken består som vanligt av folk som ser ut som honom. Skäggiga män, och ja, några par i 25-årsålder också. Men låt oss vila i frid.
Vi behöver det här bandet för att få en paus från allt provocerande i musikbranschen. Matthew Houck är en trevlig, ödmjuk, glad och söt kille
som är här för att hjälpa oss att gå vidare med våra liv. Jag kanske är den enda i den här skaran som är rätt så besatt av hans musik, men det är ok. Musiken är helt oförarglig.

Om du inte har hört Pho tidigare, sätt på låten “Los Angeles” riktigt högt, blunda och föreställ dig hur den skulle låta när tusentals vinberusade personer sjunger den tillsammans på en blåsig festivalkväll.

Det var så hela showen kändes. Tack Matt, det var fantastiskt som alltid.

Cayucas
Cayucas är bandet med det konstiga namnet som rimmar på maracas. Det är passande. Det är en grupp med prydliga killar som spelar soliga låtar med afrikanska influenser förpackade i en mer traditionell brittisk hipsterstil. Lite som Vampire Weekendish, men annorlunda. Vi hade ganska stora förväntningar på den här spelningen. Innan vi gick till festivalen drack vi cava på balkongen till vårt hus och spelade Cayucas så högt att vi var rädda att våra grannar skulle klaga. Lyckligtvis gjorde de inte det och vi kommer fram till den lilla Vice-scenen precis i tid. Där är det inte så mycket folk än så vi får lätt plats längst fram, bara några meter från bandet.

De använder ett Rhodes-piano på scenen och det mjuka soundet går bra ihop med de klara och vassa gitarrmelodierna. Trummorna används på olika sätt för att passa denna unika musikstil. Sångare har en perfekt ren röst och sjunger bitterljuvt om high school-kärlek, allt till ett beat som kunde ha hämtats från en 50-talsversion av Top of the Pops. Alla, jag menar a l l a dansar och klappar händerna, och publiken blir till en helt ny bandmedlem! Det är som om vi är deras nya slagverkssektion. Happy happy, joy joy!

*Mac De Marco *
Senare ser vi Brooklyn-musikern Mac De Marco. Han har som vanligt kepsen bak och fram och stora hål i sina slitna jeans. Han sticker ut tungan, gör sitt galna ansikte och kör bara på. Han är helt enkelt en charmig och cool snubbe, och hans karibiska indiemusik låter likadant. Det handlar mycket om flow och sköna vibbar. Sedan jag senast såg honom i Austin på SXSW verkar han ha utvecklats till en artist med en scenpersonlighet som man kan räkna med i längden. Ljudet kunde ha varit bättre, men jag tror att detta är en artist som vi kommer att få se och höra mycket mer från om ett par år.

När någon i publiken kastar upp ett paket cigaretter på scen för att fira att basisten ska bli pappa senare i år behöver de naturligtvis även tändare. Vi ser ett regn av tändare som kommer till deras undsättning och när alla i bandet tänder sina nya cigaretter blir den härliga vibben ännu bättre och de ser till att få igång festen.

Roll The Dice
Roll The Dice är en massiv apparat, ett system av funktioner. De står vända mot varandra (precis som Fuck Buttons) och jobbar som två kuggar i ett stort hjul eller som ett ånglok i vansinnig fart på väg mot framtiden. Röken på scenen känns som dammoln i en torr öken. De två svenskarna bär hängslen och byxor med höga midjor – det är som om det hela utspelar sig i en gammal westernfilm.

Det är en monoton och hård elektronisk ljudproduktion, en resa genom mörker. Två galna män eller två genier. Allt vi får se är två profiler och två ryggar lutade över sina analoga syntar. Ibland är det som om de försöker tämja var sitt odjur – och kanske är det så! Basen är så massiv att den bakre ridån och textiltaket nästan blåser av ATP-scenen.

Torsdag, 30. Maj 2013